tresjulie.blogg.se

Jag filurar, i vanlig ordning. Gnistan kommer och går. Känns som veckan blir lång. Vet inte varför. Det borde ju faktiskt vara torsdag snart. Men det är tisdag. Har varit på gymmet med Erik. Hårdkört. Tog i lite extra och visst känns det nu.

Har inget facinerande att annonsera om. Man går här i sin lilla hemma/sökajobb bubbla. Disträ och hemsk känner man sig. När skall detta sluta?! Häromdagen pratade jag faktiskt med en arbetskollega på cirkel. Hon tycker det är förjävligt att vi unga inte får jobb, eller att det skall vara så tufft för oss att komma in på arbetsmarknaden trots flera år på universitet och med ett fint, kraftigt examensbevis.

Men hon vet hur jag känner, fast värre. När hon var lika gammal som mig väntade hon sitt andra barn. hon bodde i hus och blev arbetslös. Hennes man med. Katastrofen var nådd. En dag fick hon göra det värsta. Hon fick vända sig till Soc. el Sociala. Hon kände att man kan inte sjunka lägre än såhär, botten är verkligen nådd. Hon berättade att känslan är svår att förklara. Men hon menade på att alla visste vart hon var påväg så fort hon gick ut på torget. Det stod i pannan..

Hon fick inte ett fast jobb på 10 år!!!! bara hoppa emellan, timvik. osv. Innan hon fick en anställning. Att må så psykiskt dåligt vill hon aldrig göra igen, och man lider verkligen med dem som vill, de som försöker men att livet ibland är surt och orättvist.

Det känns både jobbigt och skönt att det finns fler som har/haft det jobbigt. Man är inte ensam, trots att det känns som så. Varje gång man Måste till arbetsförmedlingen känns det som att Alla vet att du ska dit. Så fort du går mot viadukten innan tågstationen. alla vet. hon ska inte till tåget, inte på pressbyrån eller mcdonalds. Hon ska dit, ams. Hon är en av dem...

Men ibland väcks ju hopp, det kan inte vara såhär tills jag är 65 eller hur.
Nä fan. Hemska tanke. Nu är jag bitterfitta igen. Hhaha

Men jag ser faktiskt framemot imorgon då jag och pappa skall äta frukost på Knaust!